Det var längesen nu
som jag tog tid på mig
i spegeln
Det ligger ett oändligt hav
mellan kusterna som omslutar
de platser jag hamnar på
Jag tror jag att jag har börjat
bygga en flotte nu
Medans någonstans där himlen
speglar sina ivägseglade drakar
i de vatten vi lämnat bakom oss
är ett luftskepp på väg mot platser
jag aldrig kommer besöka
Vänder hem
och laddar om mitt vapen
Rostiga kulor
faller som oplockade kastanjer
längs spåret ut ur staden
Min klocka släpar efter
den eviga maskinen
i ett snöre som trasslar sig
Fälten öppnar sig
Utan kod eller lås
När jag siktat in mig
och avfyrat igen
faller mitt huvud framåt
genom rekylens spegelbild
Härifrån kommer jag
alltid tillbaka
Vi ska mötas
och skingras
före vi kolliderar
Trådarna vi spänner
mellan varandra
tar vi sats mot
eller blir fällda över
Allt tar sekunder timmar
Vi hinner fram det vet jag
Vi möts där jag väntar
River ner mitt tak
Låter regnet falla
Tar vädret med mig härifrån
Saknar er alla
Att röra sig är
att måla vad försvann
Att somna in i verklighet
när drömmen blir sann
Rodret har lagt sig
tillrätta i min hand
Jag märker ut mitt ansikte
Seglar hem på land
Pelarna rasar
Hör mig genom åskan
Rör vid döden när den viskar
Lev utan brådskan
Jag tar mig dit
ingen ser mig tänka
Körsbärssnigeln
ryggar tillbaka i sitt skal
I den spiralen
blir cirkeln som omsluter mig
mindre och mindre
Enslig och tyst
Vacker och rymlig
Tar mig fram
under det omslutande taket
i stationshallarna
Tiden är en tyst bok på hyllan
som jag sökt upp och öppnat
Håller nere sidan jag läser
Den vill lyfta när vagnsdörrarna
stannar och öppnas
Löv blad och papper
tar sig in där jag sparat
allt annat
Dåtiden är ett rotsystem
som jag vattnar
eller river upp
Lägger kinden mot jorden
Kan tydligt höra hur
vägarna rivs upp
Omvärldens tysta sällskap
tar sig förbi mig
Ser inte bakåt
Framtiden vet inget
om vad som har hänt
Väntar sig allt av dig
Mellan avgångarna
rullar dygnen in i ögat
Jag väntar mig allt av dem
Lungorna töms
Knycklar ihop sig själva
Börjar på nytt blad
Tar tåget med långt ansikte
Fyller inte ut några rader
Sjuk ska jag hem över bron
Vintern dyker upp utan uppskattning
Kanske missförstådd i sin gärning
Varje hemlighet faller från hyllan
När marken skakar
Var la jag allt jag visste
Det jag saknar men håller borta
Det vi önskade fick och förstörde
När vi ville vila men inte hann
Står på tröskeln till djupsnö utan botten
Redo att vinka av och falla
Dröjer kvar och spejar ut godhet
Tvekar som våren på allt som ska hända
och bli ogjort som målningar i sanden
Tänker på tornen som måste underhållas
Träden som de skadefäller
Jorden som rör sig
Reser iväg och återkommer
