Men de försvinner lika snabbt
Lämnar rum för efterkommande

Haven töms
Fåglar flyttar
Kinden vänder sig om
Men känslorna fäster sig

Upplysta vägar året om
tänds och släcks
Vaknar och sjunker
Somnar och lyfter

Det gör det fortfarande
här på kvällskvisten
som föll av sin gren

någon av de här kvällarna
när kalla vindars händer
avdukat resterna av färg
från våra blad och ansikten

såg jag månen röra sig
ovanför ditt hår

såg den cirkel i tiden
som omringade oss

Jag tror jag att jag har börjat
bygga en flotte nu

Medans någonstans där himlen
speglar sina ivägseglade drakar
i de vatten vi lämnat bakom oss

är ett luftskepp på väg mot platser
jag aldrig kommer besöka

Rostiga kulor
faller som oplockade kastanjer
längs spåret ut ur staden

Min klocka släpar efter
den eviga maskinen
i ett snöre som trasslar sig

Fälten öppnar sig
Utan kod eller lås

När jag siktat in mig
och avfyrat igen
faller mitt huvud framåt
genom rekylens spegelbild

Härifrån kommer jag
alltid tillbaka

Trådarna vi spänner
mellan varandra

tar vi sats mot
eller blir fällda över

Allt tar sekunder timmar
Vi hinner fram det vet jag

Vi möts där jag väntar

Att röra sig är
att måla vad försvann
Att somna in i verklighet
när drömmen blir sann

Rodret har lagt sig
tillrätta i min hand
Jag märker ut mitt ansikte
Seglar hem på land

Pelarna rasar
Hör mig genom åskan
Rör vid döden när den viskar
Lev utan brådskan

Körsbärssnigeln
ryggar tillbaka i sitt skal

I den spiralen
blir cirkeln som omsluter mig
mindre och mindre

Enslig och tyst
Vacker och rymlig

Tiden är en tyst bok på hyllan
som jag sökt upp och öppnat

Håller nere sidan jag läser
Den vill lyfta när vagnsdörrarna
stannar och öppnas

Löv blad och papper
tar sig in där jag sparat
allt annat

Dåtiden är ett rotsystem
som jag vattnar
eller river upp

Lägger kinden mot jorden
Kan tydligt höra hur
vägarna rivs upp

Omvärldens tysta sällskap
tar sig förbi mig
Ser inte bakåt

Framtiden vet inget
om vad som har hänt
Väntar sig allt av dig

Mellan avgångarna
rullar dygnen in i ögat
Jag väntar mig allt av dem

Tar tåget med långt ansikte
Fyller inte ut några rader
Sjuk ska jag hem över bron

Vintern dyker upp utan uppskattning
Kanske missförstådd i sin gärning
Varje hemlighet faller från hyllan
När marken skakar

Var la jag allt jag visste
Det jag saknar men håller borta
Det vi önskade fick och förstörde
När vi ville vila men inte hann

Står på tröskeln till djupsnö utan botten
Redo att vinka av och falla
Dröjer kvar och spejar ut godhet

Tvekar som våren på allt som ska hända
och bli ogjort som målningar i sanden

Tänker på tornen som måste underhållas
Träden som de skadefäller

Jorden som rör sig
Reser iväg och återkommer